Tänkte berätta lite hur det har gått under "rehabtiden".
De två första veckorna var vi på dagliga 20-30 minuters promenader i ur och skur vilket gick bra.
Den 3:e veckan fick jag hoppa upp i sadeln och skritta honom samma sträcka. Första skritt-turen kändes han stel och ville helst gå och snegla till vänster. Men detta blev bättre och har nu släppt. När man inte vet hur och vad som kommer hända blir jag jätte överanalyserande, om han blir lite stapplig några steg, vad beror det på? Tar han i lika mycket i båda bak? Inget tydligt har visat sig, utan ibland känns det som att man kanske kan ana något.. men man vet inte säkert. Det finns liksom tusen frågor och jag önskar han bara kunde prata och berätta om han har ont eller inte.
Jag tycker iallafall han har känts bättre och fräschare för varje dag.. men vi får se vad som händer imorgon.
Jag är ganska inställd på att det kommer visa något och min magkänsla säger att höger bak kommer måsta behandlas igen. Men jag hoppas ju så innerligt att han ska vara bra.. Det är väl kanske inte världens största överraskning när jag säger att imorgon kommer kännas som en domedag och jag är så sjukt nervös. Senast jag var till Ultuna konstaterades Saeta med fång, men idag mår hon bättre än någonsin.
Åh hur ska jag kunna sova inatt?
Máttur och jag på vår dagliga rehabprommis i kvällsolen igår!
Under Mátturs sjuktid har Saeta fått hoppa in på specialidrottslektionerna. Hon har verkligen varit svår men rolig att rida och gjort stora framsteg på kort tid! Hon är verkligen annorlunda, är konstigt byggd och jättepassaktig, men hon visar absolut guldglimtar!
Håll tummarna och be till högre makter för Mátturs och min skull imorgon!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar