Saknar att.. tävla!

 Islandshästsporten och islandshästridning är härlig på alla sätt och vis.

Det är en lite mindre diciplin i sportsammanhang, men med en härlig gemenskap.

Det viktigaste, enligt mig, är samspelet mellan häst och ryttare. Förståelse, ömsesidighet.

För mig är inte tävlingarna det viktigaste, men det är en guldkant i tillvaron!

Och att tävla, är precis vad jag tänker skriva om nu.

Jag har inte tävlat sedan i Maj, förra året, och nu börjar det klia i tävlingsfingrarna.

Jag saknar nästan mest, det där pirret i magen. Spänningen kvällen före en tävling.

Pirret när man precis ska rida in på banan.

Pirret av känslor som nyfikenhet, nervositet, hoppfullhet, viljan att prestera. 

Det är svårt att sätta ord på det. 

Men väl på tävlingen, är pirret det värsta, massor med känslor som flyger runt.

Ändå, sitter jag här och skriver om det.

Nu har jag mest tävlat på mindre tävlingar, varit ett par gånger över till Sverige. 

Men det är så mysigt att tävla, själva stämningen, omgivningen. Glada människor, hästar.

Känslan när man har ridit sina grenar, äter en toast (obligatorisk tävlingsföda!!) och väntar på sina domarkommentarer. Så mysigt!

Sekunderna, minuterna inne på banan är självklart de bästa. Fokusen är total och man hör inte musiken runt om en mera. Tillsammans med sin bästa kompanjon, hästen. Känner stegen under sig. Det är lycka, att leva i nuet i högsta grad!

Men tävling är också så mycket mer än bara programridningen, det är allt runt om också.

Nu känner jag mig själv, och kommer titta tillbaka på det här inlägget. Skratta och tycka att jag är tokig.

När jag håller på dör av nervositet någon dag innan en tävling. För här har jag ju målat upp ett drömscenario och det händer ju inte alla gånger. Jag känner mycket väl också igen den bittra känslan av besvikelse och misslyckande. När man känner att det gick fel, att man borde gjort så mycket annorlunda. Men så är livet, fullt av med- och motgångar!

Och.. just nu saknar jag att få rida in på en ovalbana på min hårfagra springare!

Jag hoppas att våren kan bjuda på flera sådana tillfällen, men framförallt en känsla av gemenskap med min häst, som känns fräsch och positiv. För trots allt, är det känslan med hästen som betyder mest än vad poängen på ett papper gör!